main | notes | lyrics | records | pictures | sound | video | tabs | press

swedish review (kjell häglund) Samspelet är sällsynt vuxet och grund- lagt av trummisen Bengt Lagerberg, som varierar anslag och tempo mera likt en jazzbatterist än den i neoindiebanden numera så obligatoriska Keith Moonsemaforisten. The Cardigans engagemang och hängivenhet märks inte minst i deras imponerande kunskaper, både i fråga om tekniska färdigheter och påläst popkäns- la. Jag har aldrig förstått varför grupper som säger att de aldrig repar och aldrig Iyssnar på skivor och aldrig prövar något ovän- tat i ord eller ton möts av respekt för att de "har distans", medan band som övar, lyssnar, lär och nöter tillsammans anklagas för popnördism. Visst har Cardigans ett huvudsakligt apollo- niskt drag, men deras anspråk är allt annat än måttfulla. De är förtjusta i att spela tillsammans, förtjusta över sin egen potential, och de prövar hur högt den kan nå, men mest av allt är de förtjusta i livet och det är det som hörs. Jag tycker inte att något svenskt band uppträder så vågat och självsäkert som The Cardigans just nu: detta är att kasta sig ut utan skyddsnät, detta är en verklig tillämpning av begreppet "open up and bleed". Det är Lars Demian och Eva Dahlgren, Lemonheads och Nick Cave, som är popnördarna. Det kan inte Wi mycket mer hjärta, hjärna och hudberöring än på denna extremt sympatiska debut från den yngsta svenska popgenerationens mest begåvade grupp på åratal. 8/10 ...press...

© 1994-2003 | The Cardigans