main | notes | lyrics | records | pictures | sound | video | tabs | press

swedish review (kjell häglund) Det dröjer bara några minuter av första lyssningen innan jag hör sångerskan sjunga "Black Lecture Day", och jag bestämmer mig för att pluggispopen fatt sin största stund på jorden. Sedan upptäcker jag visserligen att låten bara heter "Black Letter Day", och att texten är platt, men samtidigt gör en solojazzgitarr en avväpnande tvåfotsdribbling rakt in i arret, mellan trumvispar, xylofon och en allerstädes härvar- ande flöjt, varpå basen bröstar sig lika djupt som i Saint Etiennes "Mario's Cafe"... Fenomenet är genomgående på hela skivan: Cardigans texter har sina svagheter men musiken ger mig inte en chans att tvivla och klaga. Jag kan bara skaka på huvudet och fnittra till, ty något så bra svenskt har jag inte hört sedan de första chockerna från Eggstone och Komeda. Jag vet inte vad som är mest sensationellt - mångfalden av mogna melodier, arrangemangen som vibrerar av uppfinningsrikedom, eller lyhördheten mellan de unga musikerna. Förmodligen är det kombinationen av dessa kvaliteter som får The Cardigans att framstå som ett fullkomligt unikum, trots skarpa spår från influenserna: i synnerhet Saint Etienne, men också Stina Nordenstam (sångerskan Nina Persson lånar inte bara visksången därifran, utan även en i sammanhanget visserligen malplacerad, men ändå riktigt trivsam Manhattan-accent) samt en hel del Burt Bacharach och allmän jazzbildning, särskilt i taktskiftena och det udda, inkännade bleckblåset. ...continue... ...press...

© 1994-2003 | The Cardigans